USS Saidor - History

USS Saidor  - History


(CVE-117: dp. 10,900; 1. 557', b. 75', ew. 105'2", dr. 31'; s. 19 k.; cpl. 1,066; a. 2 5", 36 40mm., act 34; cl. Commencement Bay)

Saltery Bay, renamed Saidor (CVE-117) on 5 June 1944, was laid down on 29 September 1944 by ToddPacific Shipyards, Inc., Tacoma, Wash., Launched on 17 March 1945; sponsored by Mrs. Walter F. Boone and commissioned on 4 September 1945, Capt. A. P. Storrs in command.

Following shakedown off the United States west coast, she served at Pearl Harbor from 12 December 1945 to 20 March 1946. Sailing via the Panama Canal, she operated at Norfolk, Va., from 16 to 22 April before returning via the Panama Canal to the west coast. Departing San Diego on 6 May, Saidor arrived at Bikini on the 24th to serve as a photographic laboratory for the atomic bomb testing program Operation "Crossroads." She processed film, documenting the destructive power of atomic weapons on selected targets at various ranges, during the nuclear explosions of 1 and 25 July. She departed Bikini on 4 August and returned to San Diego where she remained into 1947, when she began inactivation.

Saidor was decommissioned on 12 September 1947 and berthed with the Pacific Reserve Fleet at San Diego. Reclassified CVHE-117 on 12 June 1955, and AKV-17 on 7 May 1959, she remained in the Reserve Fleet until 1 December 1970 when she was struck from the Navy list. She was sold to American Ship Dismantlers, Portland, Oreg., for scrapping on 22 October 1971.

USS Saidor - History

(CVE-117: dp. 10,900 1. 557', b. 75', ew. 105'2", dr. 31' s. 19 k. cpl. 1,066 a. 2 5", 36 40mm., act 34 cl. Commencement Bay)

Saltery Bay, renamed Saidor (CVE-117) on 5 June 1944, was laid down on 29 September 1944 by ToddPacific Shipyards, Inc., Tacoma, Wash., Launched on 17 March 1945 sponsored by Mrs. Walter F. Boone and commissioned on 4 September 1945, Capt. A. P. Storrs in command.

Following shakedown off the United States west coast, she served at Pearl Harbor from 12 December 1945 to 20 March 1946. Sailing via the Panama Canal, she operated at Norfolk, Va., from 16 to 22 April before returning via the Panama Canal to the west coast. Departing San Diego on 6 May, Saidor arrived at Bikini on the 24th to serve as a photographic laboratory for the atomic bomb testing program Operation "Crossroads." She processed film, documenting the destructive power of atomic weapons on selected targets at various ranges, during the nuclear explosions of 1 and 25 July. She departed Bikini on 4 August and returned to San Diego where she remained into 1947, when she began inactivation.

USS Saidor - History

(CVE-117: dp. 10,900 1. 557', b. 75', ew. 105'2", dr. 31' s. 19 k. cpl. 1,066 a. 2 5", 36 40mm., act 34 cl. Commencement Bay)

Saltery Bay, renamed Saidor (CVE-117) on 5 June 1944, was laid down on 29 September 1944 by ToddPacific Shipyards, Inc., Tacoma, Wash., Launched on 17 March 1945 sponsored by Mrs. Walter F. Boone and commissioned on 4 September 1945, Capt. A. P. Storrs in command.

Following shakedown off the United States west coast, she served at Pearl Harbor from 12 December 1945 to 20 March 1946. Sailing via the Panama Canal, she operated at Norfolk, Va., from 16 to 22 April before returning via the Panama Canal to the west coast. Departing San Diego on 6 May, Saidor arrived at Bikini on the 24th to serve as a photographic laboratory for the atomic bomb testing program Operation "Crossroads." She processed film, documenting the destructive power of atomic weapons on selected targets at various ranges, during the nuclear explosions of 1 and 25 July. She departed Bikini on 4 August and returned to San Diego where she remained into 1947, when she began inactivation.

USS Saidor - History

History and Highlights of the
S.S. Cristobal

The S.S. Cristobal was requisitioned from the Panama Railroad Company by the U.S. Army on January 11, 1942. Twelve days later -- her trim lines muddled with camouflage paint, and partially converted so every valuable inch could be utilized -- the Cristobal sailed from New York with troops and supplies. Destination: New Caledonia. However, political relations between the Free French, the Vichy French and the United States were not yet clear, so the convoy with which the Cristobal was traveling was diverted to Australia. There the ship reloaded, picked up field artillery guns and proceeded to New Caledonia.

Arriving at Noumea, New Caledonia, the first part of March, 1942, the troops disembarked by using the ship's lifeboats. For days, these troops sweated over the unfamiliar and back-breaking job of handling all cargo by hand. There were no facilities ashore at New Caledonia. Our war was three months old.

The Cristobal was next ordered back to New York. As she drew near the Atlantic Coast, there was no rest for the officers and crew. The coastal waters were known to be infested with enemy submarines. None was spotted until the Cristobal was off Cape Hatteras. There the dark dripping snout of an emerging sub was sighted. She hulked out of the water as the men on the Cristobal waited tensely. The men on the submarine were evidently just as amazed at finding an enemy ship so close by, and the submarine submerged.

Back in New York the Cristobal was further converted to carry 2,300 troops. She next headed for Belfast, Ireland. Then, on to Scotland for British troops, and to join a convoy of British and American ships. On Memorial Day, 1942, the Cristobal sailed fur Suez. The long voyage, via Freetown, West Africa . Capetown . Durban, South Africa . and Aden, Arabia was made safely, and the Cristobal, reached Suez July 23, 1942. Once there, her days seemed numbered, for she was exposed nightly to fierce air attack, particularly from the ships' deadly enemy, the torpedo plane.

However, the Cristobal's luck held, and the gallant ship started the long trip home unscathed. On this trip, her "passengers" were Italian prisoners of war bound for Durban. And this time she sailed alone. thirty-one days later the men on the Cristobal, thankfully eased the ship into New York Harbor, having stopped a day in Durban, while the Italian prisoners disembarked, and a day in Capetown to pick up fuel oil.

At the end of October, 1942, the Cristobal left New York again -- destination unknown. She was headed for the invasion of Casablanca. In the space of eleven days the Cristobal was filled with wounded service men at Casablanca . 1,300 of them . who were brought back to New York.

For the duration of the war in Europe, the Cristobal made trips back and forth to the Mediterranean, North Africa and Italy with occasional trips to England and Iceland. After the invasion of Normandy, she landed troops at Utah Beach and later at Le Havre, Marseilles and Port Said, the Mediterranean entrance of the Suez Canal.

When the European conflict was ended, the Cristobal, brought back troops from Italy, France and England. She carried a great many sick and wounded being particularly well fitted for use as a hospital ship.

In January, 1946, the ship underwent another partial conversion -- this time for the comfort of the bride and diaper trade. The Cristobal carried a vast number of war brides and children from England, France, and Port Said without a single casualty. By the time she made her last war-service voyage, the stately Cristobal was quite used to the maze of didies and dainties hanging everywhere. On her last trip she carried American dependents to Bremerhaven, Germany, and returned with war brides from France and England.

After completing 4 years and 5 months service with the army, the S.S. Cristobal was gratefully returned to the Panama Line. Today she is once more proudly sailing in luxurious peacetime dress. All that remains of her wartime service is the ship's log. January 11, 1942 - June 14, 1946, and the memories of the men who sailed the S.S. Cristobal.

Material contributed by Bill Fall

October 16, 1999

Click Back Button To Return To Previous Page

Sikorsky Product History

The Sikorsky S-49/R-6/HOS-1 model was a follow-on to the successful R-4 helicopter with the first flight on October 15, 1943. It was designed as a streamlined R-4 with an all metal fuselage, a larger engine, and a planetary gear main gear box. The XR-6 helicopters featured the R-4B 38 foot 3 bladed fully articulated main rotor and a 3 bladed tail rotor powered by a 225 hp Lycoming O435-7 six cylinder horizontally opposed engine. The Lycoming engine was replaced by a 235 hp Franklin O-405-9 engine in the XR-6A and all subsequent R-6 models. The S-49 had 2 place side by side seating in the cockpit. One Experimental XR-6 and five XR-6A/XHOS-1 helicopters were initially built by Sikorsky Aircraft.

On March 2, 1944 a Sikorsky XR-6A helicopter flew non-stop from Washington, D.C. to Patterson Field in Dayton Ohio a distance of 387 miles in 4 hours 55 minutes with a ground speed of 80 mph. The flight crossed the Allegheny Mountains at an altitude of 5,000 feet. The pilot was Colonel Frank Gregory and the passenger was Ralph Alex, the Sikorsky project engineer. World records for speed, distance and endurance by a helicopter were eclipsed by this flight.

Since Sikorsky Aircraft was at maximum production capacity with the R-4 and R-5 models, the USAAF, Production Division at Wright Field directed that the S-49/R-6 production be License built by Nash-Kelvinator. Nash-Kelvinator was selected since they were already producing Hamilton Standard Propellers and Pratt and Whitney Double Wasp R-2800 engines under Licenses from United Aircraft Corporation. Sikorsky Aircraft was very reluctant to release control over helicopter production and showed little interest in accepting a contract to furnish the engineering and design data while another manufacturer did the fabrication. Sikorsky eventually complied with the government decision.

Nash-Kelvinator was awarded a contract for 26 YR-6A developmental helicopters followed by a production contract for 900 R-6A helicopters. Since the Kenosha and Milwaukee Wisconsin areas (Nash-Kelvinator&rsquos home) had labor shortages, the War Production Board directed Nash-Kelvinator to build the R-6 helicopters elsewhere. Nash-Kelvinator built cabins in Grand Rapids, Michigan and performed final assembly in Detroit Michigan. Other components came from suppliers across the country including Sikorsky Aircraft providing Rotors, gearboxes, blades, and most drivetrain components. Production was slow in coming mainly because Sikorsky made countless changes to the original design which delayed the delivery of drawings for long periods of time. The XR-6A prototypes were still in Testing and Sikorsky wanted the helicopter to be as perfect as possible before releasing the production drawings. As a result Nash-Kelvinator did not test its first production model until mid-September 1944 with the first delivery on October 23, 1944. Nash-Kelvinator had 4 assembly lines producing 16 helicopters at a time. At peak production Nash-Kelvinator was producing 50 helicopters per month. Production was halted in 1945 with Nash-Kelvinator producing 219 R-6 helicopters.

Nash-Kelvinator R-6 production line in Detroit Michigan

S-49/R-6 Development Timeline

  • April 30, 1943. Cost plus fixed fee contract for six XR-6 helicopters signed.
  • October 15, 1943. First Flight of the XR-6
  • September 1943. Contract negotiated with Nash-Kelvinator to build R-6 helicopters. Sikorsky contracted to provide engineering services and dynamic components.
  • August 28, 1943. Production contract for Nash-Kelvinator to build 900 Sikorsky R-6A helicopters under license signed.
  • March 2, 1944. XR-6A set unofficial nonstop distance record of 397 miles in 4 hours 55 minutes.
  • September 1944 First XHOS-1 delivered to USN and transferred to USCG Air Station Floyd Bennett Field.

First YR-6A Helicopter completed by Nash-Kelvinator in Detroit

  • January 1945. Last XR-6A accepted by USAAF.
  • May 27, 1945. Three R-6A helicopters make first helicopter rescue in China. Three crewmen from a C-46 crash in the Yuan Chiang Valley are rescued nearly 100 miles from the helicopter base in Kunming, China.
  • July 14, 1945. Army R-6A helicopter dispatched to the Paricutin Volcano in Michoacán, Mexico to gather scientific information by hovering over the volcano. The scientists benefited by studying the lightning-like discharges with thunder within the erupting material and the Army gained experience with high altitude (over 8,700 feet), turbulence, and high temperature operations similar to those encountered in the South Pacific. Over 60 flights were conducted. Igor Sikorsky, an amateur volcanologist, accompanied the expedition.

R-6A flies over Paricutin volcano in Mexico July, 1945

VX-3 Sikorsky HOS-1 takes off from a Seaplane Tender

Configuration Features

The Sikorsky S-49 fuselage was built in 5 major sections: 1. Cabin Section - a non-structural frame formed of plastic and a resin impregnated glass fibre cloth externally covered by dural cap strips, transparent plastic windows, and side by side seating for two 2. Lower Beam Assembly - an aluminum structure that provided the cockpit floor which supported the entire nose section of the helicopter 3. Center Section - a tubular steel frame 4. Fairing Assembly - provided a covering for the center section made as plastic laminate panels, and 5. Tail Cone - a dural aluminum frame with magnesium skins and a semi monocoque design.

Main Rotor Assembly
A 3 blade fully articulated main rotor head was installed on the R-6 helicopter. The rotor diameter was 38 feet. This was the same rotor as the R-4B helicopter.

S-49 (R-6) Main Rotor Assembly

Main Gear Box
The main gear box with a magnesium housing stood vertically between the engine and main rotor. It conveyed power to the main rotor at reduced speed ratio of 12.96 to 1 and to the tail rotor at a reduced speed ratio of 1.309 to 1. It also included a freewheeling unit to allow autorotation in case of engine failure. A hydraulic rotor brake was located at the rear of the main gear box. The S-49 main gear box contained a planetary system gear reduction system. This was the first use of this method for speed reduction in Sikorsky helicopters and various planetary configurations were used in most subsequent Sikorsky helicopters.

A cutaway of the S-49 (R-6A) Planetary Main Gear Box

A Franklin 235 hp O-405-9 six cylinder horizontally opposed engine was installed vertically under the center section of the helicopter with a cooling fan/flywheel above. A centrifugal clutch connected the engine to the main gear box.

Main Rotor Blades
The main rotor blades were constructed with tubular steel spars, plywood ribs and leading edge, canvas covered pockets, and a NACA 0012 airfoil.

Tail Rotor
An articulated tail rotor with 3 blades was installed. Blades were constructed of laminated wood with a fabric cover.

General Arrangement Drawing

Mission Systems

The tactical mission of the S-49 helicopter was for liaison, observation and medical evacuation. The fuselage was equipped with attach points for &ldquoHot Dog&rdquo floats and provisions for tubes to support dual litters or bomb racks.

U.S. Coast Guard S-49 (HOS-1) helicopters were equipped with rescue hoists, emergency flotation gear, and bubbles on the fuselage to accommodate a stretcher horizontally across the cabin.

USCG S-49 (HOS-1) over Kill Devil Hills, NC with Igor Sikorsky as a passenger December 17, 1947

Provisions for carrying 2 enclosed litters were provided for the R-6A. The original design also included bomb racks to carry bombs and depth charges, but in late 1944 the Bomb Racks were deleted from the requirements.


USS Rendova was a Commencement Bay class escort aircraft carrier that was commissioned in 1945 in Tacoma, Washington. The vessel, weighing more than 11,000 tons, was commissioned almost two months after WWII ended, and was used for shakedown operations up until the spring of 1946.

After a year of inactivity, she took on a training role and embarked on three transport cruises to Turkey and the Far East, taking aircraft to the areas. After that, in January of 1950, the ship was decommissioned and became part of the Pacific Reserve Fleet.

During the Korean War crisis, Rendova was put back on active duty in 1951 and deployed to Korean waters. She operated mostly in the Yellow Sea offering air support to the Marine Corps fighter squadron and participating in various combat missions. After that run, the vessel was used for training and as an anti-submarine warfare ship.

She was decommissioned in June of 1955, reclassified in May of 1959 as an aircraft transport vessel under the hull number AKV-14, and remained in reserve until April of 1971. At that time, Rendova was stricken from the Navy list and was subsequently sold for scrapping in November of 1972.

Military conflicts similar to or like Landing at Saidor

The Landing at Scarlet Beach (Operation Diminish) (22 September 1943) took place in New Guinea during the Huon Peninsula campaign of the Second World War, involving forces from Australia, the United States and Japan. Allied forces landed at Scarlet Beach, north of Siki Cove and south of the Song River, to the east of Katika and about 10 km north of Finschhafen. Wikipedia

Series of battles fought in north-eastern Papua New Guinea in 1943–1944 during the Second World War. Offensive that the Allies launched in the Pacific in late 1943 and resulted in the Japanese being pushed north from Lae to Sio on the northern coast of New Guinea over the course of a four-month period. Wikipedia

Amphibious landing to the east of Lae and then the subsequent advance on the town during the Salamaua–Lae campaign of World War II. Undertaken to capture the Japanese base at Lae, the landing was undertaken between 4 and 6 September 1943 by Australian troops from the 9th Division, supported by US naval forces from the VII Amphibious Force. Wikipedia

Fought in the Pacific theater of World War II between Japanese and Allied forces on the island of New Britain, Territory of New Guinea, between 26 December 1943 and 16 January 1944. Codenamed Operation Backhander, the US landing formed part of the wider Operation Cartwheel, the main Allied strategy in the South West Pacific Area and Pacific Ocean Areas during 1943–1944. Wikipedia

Part of the Western New Guinea campaign of World War II. During the fighting, Japanese forces launched several attacks on United States forces on the Driniumor River, near Aitape in New Guinea, over the course of several weeks with the intention of retaking Aitape. Wikipedia

Fought by Australian and Japanese forces in New Guinea during the Huon Peninsula campaign of World War II in the later part of 1943. Coming after the capture of Sattelberg by the Allies, the battle took place amidst the Australian advance north towards Sio. Wikipedia

Part of the Huon Peninsula campaign, a series of operations that made up Operation Cartwheel, General Douglas MacArthur's campaign to encircle the major Japanese base at Rabaul. Important staging point for Japanese barges moving between Rabaul and Wewak until 26 December 1943, when a force of 220 Australian and American soldiers landed on the island. Wikipedia

The break-out and pursuit phase of the Markham and Ramu Valley – Finisterre Range and Huon Peninsula campaigns, which were part of the wider New Guinea campaign of World War II. After overcoming the Japanese defences around Shaggy Ridge, the Australian forces descended the steep slopes of the Finisterre Range and pursued the withdrawing Japanese towards Bogadjim and then Madang on the north coast of New Guinea. Wikipedia

Part of the Huon Peninsula campaign in New Guinea during World War II and was fought between Australian and Japanese forces. Followed by a two-pronged advance on Finschhafen as the Australian 20th Infantry Brigade advanced on the town from the north, while the 22nd Infantry Battalion drove from the south, having advanced from the landing beaches east of Lae. Wikipedia

The break-out and pursuit phase of General Douglas MacArthur's Huon Peninsula campaign, part of the New Guinea campaign of World War II. After the defeat of the Japanese in the Battle of Sattelberg, Australian Army forces broke through the Japanese positions around Finschhafen. Wikipedia

Engagement between Allies of World War II and Japanese forces during World War II. Provided by the United States, with the bulk of two United States Army infantry divisions being committed on the ground. Wikipedia

The Battle of the Bismarck Sea (2–4 March 1943) took place in the South West Pacific Area (SWPA) during World War II when aircraft of the U.S. Fifth Air Force and the Royal Australian Air Force (RAAF) attacked a Japanese convoy carrying troops to Lae, New Guinea. Destroyed, and Japanese troop losses were heavy. Wikipedia

Battle of the Western New Guinea campaign of World War II. Amphibious landing on 22 April 1944 at Aitape on northern coast of Papua New Guinea. Wikipedia

Fought between Allied and Japanese forces during the New Britain campaign of World War II. The battle formed part of the Allied Operation Cartwheel, and had the objective of serving as a diversion before a larger landing at Cape Gloucester in late December 1943. Wikipedia

The Allied invasion of Woodlark and Kiriwina Islands, in the South West Pacific, during World War II. Subordinate action that formed part of the wider Operation Cartwheel, the advance towards Rabaul. Wikipedia

The Markham Valley, Ramu Valley and Finisterre Range campaigns were a series of battles within the broader New Guinea campaign of World War II. Allied offensive in the Ramu Valley, from 19 September 1943, and concluded when Allied troops entered Madang on 24 April 1944. Wikipedia

Military operation, part of Operation Cartwheel in the South West Pacific Area for the Allies in the Pacific theater of World War II. Directed by the Supreme Allied Commander in the SWPA, General Douglas MacArthur. Wikipedia

The Battle of Sattelberg took place between 17 and 25 November 1943, during the Huon Peninsula campaign of the Second World War. Situated atop a hill about 900 m above sea level, approximately 8 km inland from Finschhafen, New Guinea. Wikipedia

World War II campaign fought between Allied and Imperial Japanese forces. Initiated by the Allies in late 1943 as part of a major offensive which aimed to neutralise the important Japanese base at Rabaul, the capital of New Britain, and was conducted in two phases between December 1943 and the end of the war in August 1945. Wikipedia

Series of actions in the New Guinea campaign of World War II. Australian and United States forces sought to capture two major Japanese bases, one in the town of Lae, and another one at Salamaua. Wikipedia

Part of the Markham and Ramu Valley – Finisterre Range campaign, which consisted of a number of battles fought by Australian and Japanese troops in Papua New Guinea in World War II. Preliminary phase in their eventual capture of that position in January 1944. Wikipedia

The New Guinea campaign of the Pacific War lasted from January 1942 until the end of the war in August 1945. Part of the Netherlands East Indies. Wikipedia

Unit of the Australian Army raised in the Territory of Papua for service during the Second World War. Formed in early 1940 in Port Moresby to help defend the territory in the event of a Japanese invasion, its soldiers were primarily Papuan natives led by Australian officers and non-commissioned officers. Wikipedia

Series of battles in the New Guinea campaign of World War II in which the United States Army's 1st Cavalry Division took the Japanese-held Admiralty Islands. Immediate reconnaissance in force. Wikipedia

Action fought in September and October 1943 between Australian and Japanese forces in New Guinea during the Markham and Ramu Valley – Finisterre Range campaign of World War II. After the Battle of Kaiapit on 20 September 1943, in which the 2/6th Independent Company won a stunning victory against a numerically superior Japanese force, Ivan Dougherty's 21st Infantry Brigade of the 7th Division advanced from Kaiapit to Dumpu in the Ramu Valley. Wikipedia

Part of the Finisterre Range campaign, consisting of a number of actions fought by Australian and Japanese troops in Papua New Guinea in World War II. Effort to cut off the withdrawing Japanese. Wikipedia

Allied amphibious operation undertaken on 4 November 1944 during the New Britain Campaign of World War II. Conducted as part of a change in responsibility for Allied operations on New Britain. Wikipedia

Amphibious landing by Allied forces at Nassau Bay during the New Guinea campaign of World War II that took place between 30 June and 6 July 1943. Undertaken so that Allies could secure a beachhead to establish a supply point to shorten their supply lines for the proposed attack on Salamaua as part of the Salamaua–Lae campaign and resulted in a battalion-sized force of US infantry and supporting elements being landed largely unopposed on the south-eastern flank of the battle zone. Wikipedia

The Royal Australian Air Force (RAAF) operated Vultee Vengeance dive bombers during World War II. The Australian Government ordered 297 of the type in late 1941 as part of efforts to expand the RAAF. Wikipedia

After a Caribbean shakedown and a European cruise during the summer of 1919, Kilty returned to San Diego and operated there until she decommissioned 5 June 1922.

World War II Edit

Kilty recommissioned 18 December 1939, and in April 1940 sailed on Neutrality Patrol out of San Diego. During the summer, she conducted reserve training cruises and resumed her patrols early in September. The destroyer continued these operations until the United States entered World War II. Then, Kilty intensified ASW patrols, trained armed-guard crews for merchantmen, and escorted coastal convoys throughout 1942.

Reclassified APD-15 on 2 January 1943, Kilty cleared Mare Island 2 March for the South Pacific. After arriving Noumea 8 April with a Marine Raiders battalion, the transport steamed toward Guadalcanal as an ASW screen 28 April. She made similar cruises until June when she reported for patrol and escort duty in the Solomons. Kilty played a vital role in the conquest of the Solomons, landing troops of the 37th Division on New Georgia Island 30 June and 4 July. Continuing operations in the area, she made three reinforcement runs up the "Slot" during July and landed troops on Vella Lavella Island 15 August.

As Allied operations built up momentum, Kilty moved on to the Treasury Islands Campaign. She successfully landed New Zealand troops on Stirling Island 27 October and a Marine force on Bougainville 9 days later, enabling Allied Forces to bypass Rabaul. Kilty effectively aided this campaign in three more landings before sailing for Brisbane 21 November.

Returning Milne Bay in mid-December, the transport began preparing for the assault on the Bismarck Archipelago. Kilty landed units of the 7th Marine Regiment for the initial attack on Cape Gloucester, New Britain 26 December. Following two more landings there, she sent troops ashore at Saidor 2 January 1944 to take an air strip which would help the Air Force patrol and support Cape Gloucester. Kilty ' s next objective was Green Island, where she landed troops on 15 and 20 February before returning to Port Purvis on Florida Island in the Solomons.

Following an unopposed assault on Emirau Island 20 March, the transport prepared for the Hollandia campaign. Completing landings at Aitape 22 April, Kilty then participated in New Guinea landings, including Wakde 17 May and Biak 10 days later before putting into Humboldt Bay 28 May.

After a minor overhaul at Milne Bay, she landed troops on Cape Sansopor 30 July before sailing to Sydney. Returning to Humboldt Bay 30 August, Kilty landed troops on Morotai 15 September to complete her operations in New Guinea area. Kilty departed Hollandia 12 October as part of the spearhead for the giant Leyte assault that bore down on the enemy like a typhoon. In the advance assault force she landed rangers on Dinagat in the entrance to Leyte Gulf 17 October to pave the way for the main Philippine invasion. While Kilty was returning to Hollandia 23 October, the U.S. Fleet was crushing the Japanese Navy in the famous battle for Leyte Gulf.

During another cruise to Leyte in mid-November, the transport splashed two Aichi D3A "Vals" before they could crash into American LSTs. Continuing operations in the strategic Philippines, Kilty landed troops 15 December in the invasion of Mindoro, and on 11 January 1945 supported the Luzon landings. She made additional landings at Nasugbu 31 January and at Corregidor in mid-February before sailing for Ulithi 25 February for overhaul.

Battle-proven Kilty cleared Ulithi 2 April as escort to four escort carriers ferrying planes to the Okinawa beachhead. During May she made another escort cruise from Saipan to Okinawa, and on the 4th rescued survivors from Luce sunk during a kamikaze attack. With the Okinawa campaign well under way, Kilty departed Guam 17 May and arrived San Diego 18 June for overhaul. Redesignated DD-137 on 20 July 1945, Kilty was still in the yard as the war came to an end. The veteran destroyer decommissioned 2 November 1945, and was sold 26 August 1946 to the National Metal & Steel Corporation for scrapping.


Strategisk situation

Kampen för Nya Guinea började med att japanerna erövrade staden Rabaul vid den nordöstra spetsen av New Britain Island i januari 1942 (de allierade svarade med flera bombningar, varav åtgärden utanför Bougainville var en). Rabaul har utsikt över Simpson Harbour, en betydande naturlig förankring, och var perfekt för byggandet av flygfält. Under nästa år byggde japanerna upp området till en stor flyg- och marinbas.

Den japanska åttonde områdesarmén (motsvarande en angloamerikansk armé), under general Hitoshi Imamura i Rabaul, var ansvarig för både Nya Guinea och Salomonöarnas kampanjer. Den japanska 18: e armén (motsvarande en angloamerikansk kår), under generallöjtnant Hatazo Adachi, var ansvarig för japanska operationer på Nya Guineas fastland.

Den koloniala huvudstaden Port Moresby på Papua sydkust var den strategiska nyckeln för japanerna inom detta verksamhetsområde. Att fånga det skulle både neutralisera de allierades främsta bas framåt och fungera som en språngbräda för en eventuell invasion av Australien. Av samma skäl var general Douglas MacArthur, överbefälhavare allierade styrkor sydvästra Stillahavsområdet fast besluten att hålla den. MacArthur var vidare fast besluten att erövra hela Nya Guinea i sina framsteg mot det eventuella återfångandet av Filippinerna. General Headquarters Southwest Pacific Area Operational Instruction No.7 av den 25 maj 1942, utfärdat av Commander-Allied-Forces, General Douglas MacArthur, placerade alla australiensiska och amerikanska armé-, flygvapen- och marinstyrkor i Port Moresby-området under kontroll av Nya Guinea Tvinga.

Japans beslag av Lae och Salamaua

Rakt norr om Port Moresby, på Papua nordöstra kust, ligger Huonbukten och Huonhalvön. Japanerna kom in i Lae och Salamaua, två platser vid Huonbukten, den 8 mars 1942 utan motstånd. MacArthur skulle ha förnekat japanerna detta område, men han hade varken tillräckligt med luft- eller marinstyrkor för att genomföra ett motland. Japanerna vid Rabaul och andra baser i New Britain skulle lätt ha överväldigat alla sådana ansträngningar (i mitten av september bestod MacArthurs hela marinstyrka under vice admiral Arthur S. Carpender av 5 kryssare, 8 förstörare, 20 ubåtar och 7 små fartyg) . Det enda allierade svaret var en bombning av Lae och Salamaua med flygplan som flög över Owen Stanley Range från transportörerna USSLexington och USSYorktown, vilket ledde japanerna att förstärka dessa platser.

Japanskt försök på Port Moresby

Operation Mo var beteckningen av japanerna till deras ursprungliga plan att ta Port Moresby i besittning. Deras operationsplan förordnade en femdelad attack: en arbetsgrupp för att etablera en sjöflygbaser vid Tulagi i de nedre Salomonerna, en för att upprätta en sjöflygbasbas i Louisiade skärgård utanför östra spetsen av Nya Guinea, en av transporter till landtrupper nära Port Moresby, en med en lätt transportör för att täcka landningen, och en med två flottans bärare för att sänka de allierade styrkorna som svar. I den resulterande 4-8 maj 1942 Slaget vid Korallhavet drabbades de allierade högre förluster på fartyg, men uppnådde en avgörande strategisk seger genom att vända tillbaka den japanska landningsstyrkan och därmed ta bort hotet mot Port Moresby, åtminstone för tillfället .

Efter detta misslyckande beslutade japanerna om ett längre sikt, tvåkantigt angrepp för sitt nästa försök på Port Moresby. Framåtriktade positioner skulle först upprättas vid Milne Bay, som ligger i den gafflade östra änden av Papuanhalvön, och vid Buna, en by på Papua nordöstra kust ungefär halvvägs mellan Huonbukten och Milne Bay. Samtidiga operationer från dessa två platser, en amfibisk och en över land, skulle konvergera mot målstaden.

Korsar Owen Stanleys

- Samuel Eliot Morison, Breaking the Bismarcks Barrier, s. 34

Buna togs lätt eftersom de allierade inte hade någon militär närvaro där (MacArthur valde klokt att inte försöka ockupera av fallskärmsjägare eftersom någon sådan styrka lätt skulle ha utplånats av japanerna). Japanerna ockuperade byn med en första styrka på 1 500 den 21 juli och hade den 22 augusti 11 430 män under vapen vid Buna. Sedan började den ansträngande Kokoda Track-kampanjen, en brutal upplevelse för både de japanska och australiensiska trupperna. Den 17 september hade japanerna nått byn Ioribaiwa, bara 30 kilometer från den allierade flygdromen i Port Moresby. Australierna höll fast och började sin motkörning den 26 september. Enligt Morison, ". den japanska reträtten längs Kokoda-leden hade förvandlats till en rutt. Tusentals försvann från svält och sjukdom. Den befälhavande generalen, Horii, drunknade." Således avlägsnades det landliga hotet mot Port Moresby permanent.


Eftersom Port Moresby var den enda hamnen som stödde operationer i Papua, var dess försvar kritiskt för kampanjen. Luftförsvaret bestod av P-39 och P-40 fighters. RAAF-radaren kunde inte ge tillräcklig varning för japanska attacker, så det litades på kustbevakare och spotters i bergen tills en amerikansk radarenhet anlände i september med bättre utrustning. Japanska bombplan eskorterades ofta av krigare som kom in på 9100 meter (för högt) för högt för att fångas upp av P-39s och P-40s - vilket gav japanerna en höjdfördel i luftstrid. Kostnaden för de allierade krigarna var hög. Före juni hade mellan 20 och 25 P-39 gått förlorade i luftstrid, medan ytterligare tre hade förstörts på marken och åtta hade förstörts i landningar av misstag. Följande månad försvann minst 20 krigare i strid, medan åtta förstördes i juli. De australiska och amerikanska luftfartygsskyttarna i Composite Anti-Aircraft Defence spelade en avgörande roll. Skyttarna fick mycket övning Port Moresby drabbades av sitt 78: e razzia den 17 augusti 1942. En gradvis förbättring av deras antal och skicklighet tvingade de japanska bombplanerna upp till högre höjd, där de var mindre exakta, och sedan i augusti till razzia på natten.

Även om RAAF PBY Catalinas och Lockheed Hudsons var baserade i Port Moresby kunde långdistansbombare som B-17s, B-25s och B-26s inte säkert baseras där på grund av de japanska luftattackerna och istället arrangerades från baser i Australien. Detta resulterade i betydande trötthet för flygbesättningarna. På grund av USAAF-doktrinen och bristen på långväga ledsagare gick långväga bombplaner mot mål som Rabaul oskadrat och led stora förluster, vilket ledde till allvarlig kritik av generallöjtnant George Brett av krigskorrespondenter för att ha missbrukat sina styrkor. Men krigare gav skydd för transporterna och för bombplan när deras mål var inom räckhåll. Flygplan baserade i Port Moresby och Milne Bay kämpade för att hindra japanerna från att basera flygplan vid Buna och försökte förhindra den japanska förstärkningen av Buna-området. När de japanska markstyrkorna pressade mot Port Moresby slog de allierade flygstyrkorna tillförselpunkter längs Kokoda-banan. Japanska provisoriska broar attackerades av P-40-tal med 230 kg-bomber.

Allierat försvar av Milne Bay

- Samuel Eliot Morison, Breaking the Bismarcks Barrier, s. 38

Även om det översteg MacArthurs förmåga att förneka japanerna Buna, kunde samma sak inte sägas om Milne Bay, som var lättillgänglig för de allierade marinstyrkorna. I början av juni landade ingenjörer från den amerikanska armén, australiensiskt infanteri och ett luftfartygsbatteri nära Lever Brothers kokosnötsplantage vid Gili Gili och arbete påbörjades på ett flygfält. Den 22 augusti var cirka 8 500 australier och 1 300 amerikaner på plats. Japanerna anlände och striden vid Milne Bay den 25 augusti - 7 september pågick. Historikern Samuel Eliot Morison sammanfattade resultaten på detta sätt:

. fienden hade skjutit sin bult han dök aldrig upp igen i dessa vatten. Slaget om Milne Bay var en liten när andra världskrigets engagemang gick, men mycket viktigt. Med undantag för det första angreppet på Wake Island var detta första gången en japansk amfibieoperation kastades för en förlust . Dessutom visade Milne Bay-affären återigen att ett amfibiskt angrepp utan luftskydd och med en angripande styrka sämre än försvararnas, kunde inte lyckas.

D'Entrecasteaux öarna ligger direkt utanför den nordöstra kusten av den nedre delen av Papuan halvön. Den västligaste ön i denna grupp, Goodenough, hade ockuperats i augusti 1942 av 353 strandsatta trupper från bombade japanska landningsfarkoster. Förstöraren Yayoi, skickades för att återhämta dessa män, bombades själv och sjönk den 11 september. En styrka på 800 australiska trupper landade den 22 oktober på vardera sidan om den japanska positionen. Belägrade evakuerades de överlevande från den japanska garnisonen med ubåt natten till 26 oktober. De allierade fortsatte med att förvandla ön till en flygbas.

Allierad återfång av Buna och Gona

- John Vader, Nya Guinea: Tidvattnet stammas, s. 102–103

Den japanska strävan att erövra hela Nya Guinea hade stoppats avgörande. MacArthur var nu fast besluten att befria ön som en språngbräda till återövringen av Filippinerna. MacArthurs återgång började med 16 november 1942 - 22 januari 1943 Slaget vid Buna-Gona. Upplevelsen av den gröna amerikanska 32: a infanteridivisionen, precis utanför träningsläger och helt oskolad i djungelkrig, var nästan katastrofal. Det noterades tillfällen att officerare var helt ur djupet, att män äter måltider när de borde ha varit på skjutlinjen, till och med av feghet. MacArthur befriade divisionens befälhavare och instruerade den 30 november generallöjtnant Robert L. Eichelberger, befälhavare för US I Corps, att personligen gå framåt med anklagelsen "för att ta bort alla officerare som inte kommer att slåss . om det behövs, sätt sergeanter som ansvarar för bataljoner . Jag vill att du tar Buna eller inte kommer tillbaka levande. "

- John Vader, Nya Guinea: Tidvattnet stammas, s. 93

Den australiensiska 7: e divisionen under ledning av generalmajor George Alan Vasey, tillsammans med den återupplivade 32: e divisionen, startade om den allierades offensiv. Gona föll till australierna den 9 december 1942, Buna till USA 32: a den 2 januari 1943, och Sanananda, som ligger mellan de två större byarna, föll till australierna den 22 januari.

Operation Lilliput (18 december 1942 - juni 1943) var en pågående leveransoperation som förde trupper och förnödenheter från Milne Bay, vid spetsen av Papuanhalvön, till Oro Bay, lite mer än halvvägs mellan Milne Bay och Buna – Gona-området.

Håller Wau

Wau är en by i det inre av Papuanhalvön, cirka 50 kilometer sydväst om Salamaua. Ett flygfält hade byggts där under ett områdesguld på 1920- och 1930-talet. Detta flygfält var av stort värde för australierna under striderna för nordöstra Papua.

När japanerna hade bestämt sig för att ge upp Guadalcanal, fångade Port Moresby upp ännu större i deras strategiska tänkande. Att ta flygfältet i Wau var ett avgörande steg i denna process, och för detta ändamål överfördes 51: e divisionen från Indokina och placerades under general Hitoshi Imamuras åttonde områdesarmé vid Rabaul ett regemente anlände till Lae i början av januari 1943. Dessutom flyttades cirka 5400 överlevande från det japanska nederlaget i Buna-Gona till Lae-Salamaua-området. Motsatt dessa styrkor stod australiensiska 2/5: e, 2/6: e och 2/7: e bataljoner tillsammans med Överstelöjtnant Norman Fleays Kanga Force.

Australierna avgjorde avgörande det japanska angreppet i den efterföljande 29–31 januari 1943 Slaget vid Wau. "Inom några dagar drog fienden sig tillbaka från Wau-dalen, där han hade lidit ett allvarligt nederlag, trakasserat hela vägen tillbaka till Mubo . " Ungefär en vecka senare slutförde japanerna sin evakuering av Guadalcanal.

Sista japanska körningen på Wau

General Imamura och hans motsvarighet vid marinan i Rabaul, admiral Jinichi Kusaka, befälhavare för Southeast Area Fleet, bestämde sig för att förstärka sina markstyrkor vid Lae för ett sista all-out-försök mot Wau. Om transporterna lyckades stanna bakom en väderfront och skyddades hela vägen av krigare från de olika flygfält som omger Bismarcksjön, kan de komma till Lae med en acceptabel nivå av förlust, dvs. i värsta fall hälften av arbetsgruppen skulle vara sjunkit på väg. Det är en indikation på i vilken utsträckning japanska ambitioner hade fallit vid denna tidpunkt i kriget att en 50% förlust av markstyrkor ombord på fartyg ansågs acceptabel. [ citat behövs ]

Tre faktorer konspirerade för att skapa katastrof för japanerna. Först hade de bedrövade underskattat styrkan hos de allierade flygvapen. För det andra hade de allierade blivit övertygade om att japanerna förberedde en stor havsförstärkning och hade därför ökat sina flygsökningar. Det viktigaste av allt var att bombarna från MacArthurs flygvapen under befäl av generallöjtnant George C. Kenney hade modifierats för att möjliggöra ny offensiv taktik. Deras näsor hade byggts om med åtta 50-kaliber maskingevär för att slå sakta fartyg på öppet hav.Dessutom fylldes deras bombfack med 500 pund bomber för att användas i den nyligen utformade praxis att hoppa över bombningar.

Cirka 6900 trupper ombord på åtta transporter, eskorterade av åtta förstörare, lämnade Rabaul vid midnatt den 28 februari under befäl av bakadmiral Masatomi Kimura. Under eftermiddagen den 1 mars höll det mulna vädret vid vilken tidpunkt allt började gå fel för japanerna. Vädret ändrade riktning och Kimuras långsamma arbetsgrupp sågs av ett allierat scoutplan. När de allierade bombplanen och PT-båtarna avslutade sitt arbete den 3 mars hade Kimura tappat alla åtta transporter och fyra av hans åtta förstörare.

- Samuel Eliot Morison, Breaking the Bismarcks Barrier, s. 60

. flyg och PT: er gick den sjuka affären att döda överlevande i båtar, flottar eller vrak. Kämpar beskyddade hänsynslöst vad som helst på ytan . PT: arna slog på vapnen och kastade djupladdningar mot de tre båtarna som, med över hundra man ombord, sjönk. Det var en grym uppgift, men en militär nödvändighet eftersom japanska soldater inte kapitulerar och inom simavstånd från stranden kunde de inte få landa och gå med i Lae-garnisonen.

De återstående förstörarna med cirka 2700 överlevande trupper haltade tillbaka till Rabaul. Enligt Morison riskerade japanerna ". aldrig mer en transport som var större än en liten dalbana eller pråm i vatten som skuggats av amerikanska flygplan. Hans tänkta offensiv mot Wau dog omtröttligt."


Strategisk situation

Kampen for Ny Guinea begyndte med erobringen af ​​japanerne af byen Rabaul på den nordøstlige spids af New Britain Island i januar 1942 (de allierede reagerede med flere bombeangreb, hvoraf handlingen ud for Bougainville var en). Rabaul overser Simpson Harbour, en betydelig naturlig forankring, og var ideel til opførelse af flyvepladser. I løbet af det næste år opbyggede japanerne området til en større luft- og flådebase.

Den japanske 8. områdehær (svarende til en angloamerikansk hær), under general Hitoshi Imamura i Rabaul, var ansvarlig for både Ny Guinea og Salomonøernes kampagner. Den japanske 18. hær (svarende til et angloamerikansk korps) under generalløjtnant Hatazo Adachi var ansvarlig for japanske operationer på New Guinea.

Den koloniale hovedstad Port Moresby på Papuas sydkyst var den strategiske nøgle for japanerne inden for dette operationsområde. At fange det ville både neutralisere de allieredes vigtigste fremadgående base og tjene som springbræt for en mulig invasion af Australien. Af samme grunde var general Douglas MacArthur, øverstbefalende allierede styrker i det sydvestlige Stillehavsområde fast besluttet på at holde det. MacArthur var yderligere fast besluttet på at erobre hele New Guinea i hans fremskridt mod den eventuelle genindvinding af Filippinerne. Generelt hovedkvarter Sydvestlige Stillehavs operationelle instruktion nr. 7 af 25. maj 1942, udstedt af Commander-Allied-Forces, General Douglas MacArthur, placerede alle australske og amerikanske hær-, luftvåben- og flådestyrker i Port Moresby-området under kontrol af Ny Guinea Kraft.

Japansk beslaglæggelse af Lae og Salamaua

Ret nord for Port Moresby, på Papuas nordøstlige kyst, ligger Huon-bugten og Huon-halvøen. Japanerne kom ind i Lae og Salamaua, to placeringer ved Huon-bugten, den 8. marts 1942 uden forbehold. MacArthur ville gerne have benægtet dette område over for japanerne, men han havde hverken tilstrækkelige luft- eller flådestyrker til at foretage et modland. Japanerne i Rabaul og andre baser i New Britain ville let have overvældet enhver sådan indsats (i midten af ​​september bestod MacArthurs hele flådestyrke under viceadmiral Arthur S. Carpender af 5 krydsere, 8 destroyere, 20 ubåde og 7 små fartøjer) . Det eneste allierede svar var et bombeangreb på Lae og Salamaua med fly, der fløj over Owen Stanley Range fra transportørerne USSLexington og USSYorktown, hvilket fik japanerne til at styrke disse steder.

Japansk forsøg på Port Moresby

Operation Mo var betegnelsen af ​​japanerne til deres oprindelige plan om at overtage Port Moresby. Deres operationsplan udstedte et femtrænget angreb: en taskforce til at etablere en vandflybase ved Tulagi i de nedre Solomoner, en til at etablere en vandflybase i Louisiade-øhavet ud for den østlige spids af Ny Guinea, en af ​​transporter til landtropper nær Port Moresby, en med en let luftfartsselskab til at dække landingen, og en med to flådeselskaber til at synke de allierede styrker sendt som svar. I det resulterende 4.- 8. maj 1942 slaget ved Koralhavet led de allierede højere tab på skibe, men opnåede en afgørende strategisk sejr ved at vende den japanske landingsstyrke tilbage og derved fjerne truslen mod Port Moresby, i det mindste for tiden .

Efter denne fiasko besluttede japanerne et længerevarende, todelt angreb for deres næste forsøg på Port Moresby. Fremadrettede positioner blev først etableret ved Milne Bay, der ligger i den forkedte østlige ende af Papuan-halvøen, og ved Buna, en landsby på Papua nordøstlige kyst omkring halvvejs mellem Huonbugten og Milne Bay. Samtidig operation fra disse to placeringer, en amfibie og en over land, ville konvergere til målbyen.

Krydser Owen Stanleys

- Samuel Eliot Morison, Breaking the Bismarcks Barrier, s. 34

Buna blev let taget, da de allierede ikke havde nogen militær tilstedeværelse der (MacArthur valgte klogt ikke at forsøge en besættelse af faldskærmstropper, da en sådan styrke let ville være blevet udslettet af japanerne). Japanerne besatte landsbyen med en oprindelig styrke på 1.500 den 21. juli og havde den 22. august 11.430 mænd under våben ved Buna. Derefter begyndte den anstrengende Kokoda Track-kampagne, en brutal oplevelse for både de involverede japanske og australske tropper. Den 17. september havde japanerne nået landsbyen Ioribaiwa, kun 30 kilometer fra den allieredes luftdrøm ved Port Moresby. Australierne holdt fast og begyndte deres modkørsel den 26. september. Ifølge Morison, ". den japanske tilbagetog ned ad Kokoda-stien var blevet en rutine. Tusinder omkom af sult og sygdom den kommanderende general, Horii, blev druknet." Således blev landtruslen mod Port Moresby permanent fjernet.


Da Port Moresby var den eneste havn, der understøttede operationer i Papua, var dens forsvar kritisk for kampagnen. Luftforsvaret bestod af P-39 og P-40 krigere. RAAF-radaren kunne ikke give tilstrækkelig advarsel om japanske angreb, så der blev tillid til kystvagter og spottere i bakkerne, indtil en amerikansk radarenhed ankom i september med bedre udstyr. Japanske bombefly blev ofte eskorteret af krigere, der kom ind på 9.100 m - for højt til at blive opfanget af P-39 og P-40'erne - hvilket gav japanerne en højdefordel i luftkamp. Omkostningerne for de allierede krigere var høje. Før juni var mellem 20 og 25 P-39s gået tabt i luftkamp, ​​mens tre mere var blevet ødelagt på jorden og otte var blevet ødelagt i landinger ved et uheld. Den følgende måned mistede mindst 20 krigere i kamp, ​​mens otte blev ødelagt i juli. De australske og amerikanske luftbeskyttelseskanoner af Composite Anti-Aircraft Defense spillede en afgørende rolle. Kanonerne fik en masse øvelse Port Moresby led sit 78. angreb den 17. august 1942. En gradvis forbedring af deres antal og dygtighed tvang de japanske bombefly op til højere højde, hvor de var mindre nøjagtige, og derefter i august til at angribe om natten.

Selvom RAAF PBY Catalinas og Lockheed Hudsons var baseret i Port Moresby, på grund af de japanske luftangreb, kunne langdistancebomber som B-17s, B-25s og B-26s ikke være sikkert baseret der og i stedet blev iscenesat fra baser i Australien. Dette resulterede i betydelig træthed for luftbesætningerne. På grund af USAAF-doktrinen og manglen på langtrækkende ledsagere gik langtrækkende bombeangreb på mål som Rabaul ind og blev ledsaget af store tab, hvilket medførte alvorlig kritik af generalløjtnant George Brett af krigskorrespondenter for misbrug af hans styrker. Men krigere dækkede transportene og bombefly, når deres mål var inden for rækkevidde. Fly baseret på Port Moresby og Milne Bay kæmpede for at forhindre japanerne i at basere fly på Buna og forsøgte at forhindre den japanske forstærkning af Buna-området. Da de japanske landstyrker pressede mod Port Moresby, ramte de allierede luftstyrker forsyningspunkter langs Kokoda-sporet. Japanske midlertidige broer blev angrebet af P-40'ere med 230 kg bomber.

Allieret forsvar af Milne Bay

- Samuel Eliot Morison, Breaking the Bismarcks Barrier, s. 38

Mens det var uden for MacArthurs evner at nægte japanerne Buna, kunne det samme ikke siges om Milne Bay, som var let tilgængelig for de allieredes flådestyrker. I begyndelsen af ​​juni landede ingeniører fra den amerikanske hær, australsk infanteri og et luftfartsbatteri i nærheden af ​​Lever Brothers kokosnødplantage ved Gili Gili, og arbejdet blev påbegyndt på en flyveplads. Den 22. august var omkring 8.500 australiere og 1.300 amerikanere på stedet. Japanerne ankom, og slaget ved Milne Bay var i gang den 25. august - 7. september. Historikeren Samuel Eliot Morison opsummerede resultaterne på denne måde:

. fjenden havde skudt sin bolt han dukkede aldrig op igen i disse farvande. Slaget om Milne Bay var lille, da 2. verdenskrigs engagement gik, men meget vigtigt. Bortset fra det oprindelige angreb på Wake Island var dette første gang, at en japansk amfibieoperation blev kastet for et tab . Desuden demonstrerede Milne Bay-affæren endnu en gang, at et amfibisk angreb uden luftbeskyttelse og med en angrebsstyrke. ringere end forsvarernes, kunne ikke lykkes.

D'Entrecasteaux-øerne ligger direkte ud for den nordøstlige kyst af den nedre del af Papuan-halvøen. Den vestligste ø i denne gruppe, Goodenough, var blevet besat i august 1942 af 353 strandede tropper fra bombede japanske landingsfartøjer. Ødelæggeren Yayoi, sendt for at inddrive disse mænd, blev selv bombet og sunket den 11. september. En styrke på 800 australske tropper landede den 22. oktober på begge sider af den japanske position. De belejrede blev de overlevende fra den japanske garnison evakueret med ubåd natten til 26. oktober. De allierede fortsatte med at gøre øen til en flybase.

Allieret erobring af Buna og Gona

- John Vader, Ny Guinea: Tidevandet er dæmpet, s. 102-103

Det japanske drev til at erobre hele New Guinea var blevet stoppet afgørende. MacArthur var nu fast besluttet på at befri øen som et springbræt til generobringen af ​​Filippinerne. MacArthurs tilbageførsel begyndte med 16. november 1942 - 22. januar 1943 Slaget ved Buna-Gona. Oplevelsen af ​​den grønne amerikanske 32. infanteridivision lige uden for træningslejr og fuldstændig uskoleret i jungelkrigførelse var næsten katastrofal. Der blev bemærket tilfælde af officerer, der var helt ude af deres dybde, af mænd, der spiste måltider, når de skulle have været på skydelinjen, endda af fejhed. MacArthur lettet divisionskommandøren og instruerede den 30. november generalløjtnant Robert L. Eichelberger, chef for US I Corps, om at gå personligt til fronten med anklagen "for at fjerne alle officerer, der ikke kæmper . hvis det er nødvendigt, sætte sergeanter med ansvar for bataljoner . Jeg vil have dig til at tage Buna eller ikke komme tilbage i live. "

- John Vader, Ny Guinea: Tidevandet er dæmpet, s. 93

Den australske 7. division under generalmajor George Alan Vaseys kommando sammen med den genoplivede 32. division i USA genstartede de allieredes offensiv. Gona faldt til australierne den 9. december 1942, Buna til USA 32. den 2. januar 1943, og Sanananda, der ligger mellem de to større landsbyer, faldt til australierne den 22. januar.

Operation Lilliput (18. december 1942 - juni 1943) var en igangværende forsyningsoperation, der færger tropper og forsyninger fra Milne Bay, ved spidsen af ​​Papuan halvøen, til Oro Bay, lidt mere end halvvejs mellem Milne Bay og Buna – Gona-området.

Holder Wau

Wau er en landsby i det indre af Papuan-halvøen, cirka 50 kilometer sydvest for Salamaua. En flyveplads var blevet bygget der under et områdes guldfeber i 1920'erne og 1930'erne. Denne flyveplads var af stor værdi for australierne under kampene for det nordøstlige Papua.

Når japanerne havde besluttet at opgive Guadalcanal, truede erobringen af ​​Port Moresby endnu større i deres strategiske tænkning. At tage flyvepladsen i Wau var et afgørende skridt i denne proces, og til dette formål blev den 51. division overført fra Indokina og placeret under general Hitoshi Imamuras ottende områdehær i Rabaul et regiment ankom til Lae i begyndelsen af ​​januar 1943. Desuden blev omkring 5.400 overlevende fra det japanske nederlag ved Buna-Gona flyttet ind i Lae-Salamaua-området. Modsat disse styrker stod de australske 2. / 5., 2. / 6. og 2. / 7. bataljoner sammen med oberstløjtnant Norman Fleays Kanga Force.

Australierne vendte beslutsomt tilbage det japanske angreb i den efterfølgende 29. - 31. januar 1943 Slaget ved Wau. "I løbet af få dage trak fjenden sig tilbage fra Wau-dalen, hvor han havde lidt et alvorligt nederlag, chikaneret helt tilbage til Mubo . " Omkring en uge senere afsluttede japanerne deres evakuering af Guadalcanal.

Sidste japanske kørsel på Wau

General Imamura og hans flådestyrke i Rabaul, admiral Jinichi Kusaka, øverstbefalende for den sydøstlige flåde, besluttede at forstærke deres landstyrker ved Lae til et sidste all-out forsøg mod Wau. Hvis transportene lykkedes at forblive bag en vejrfront og blev beskyttet hele vejen af ​​krigere fra de forskellige flyvepladser omkring Bismarckhavet, kunne de komme til Lae med et acceptabelt niveau af tab, dvs. i værste fald ville halvdelen af ​​taskforce være sunket undervejs. Det er tegn på, i hvilket omfang japanske ambitioner var faldet på dette tidspunkt i krigen, at et 50% tab af landtropper om bord på skibet blev anset for acceptabelt. [ nødvendig henvisning ]

Tre faktorer sammensværgede for at skabe katastrofe for japanerne. For det første havde de bedrøvet undervurderet de allieredes luftstyrkers styrke. For det andet var de allierede blevet overbeviste om, at japanerne forberedte en større havbåren forstærkning, og de havde derfor intensiveret deres luftsøgninger. Vigtigst af alt var bombefly af MacArthurs luftstyrker under kommando af generalløjtnant George C. Kenney blevet ændret for at muliggøre ny offensiv taktik. Deres næse var blevet ombygget med otte 50-kaliber maskingeværer til at beskytte langsomtgående skibe på åbent hav.Derudover blev deres bombepladser fyldt med bomber på 500 pund, der skulle bruges i den nyligt udtænkte praksis med springbombning.

Omkring 6.900 tropper ombord på otte transporter, ledsaget af otte ødelæggere, forlod Rabaul ved midnat den 28. februar under kommando af kontreadmiral Masatomi Kimura. Gennem eftermiddagen den 1. marts holdt det overskyede vejr, på hvilket tidspunkt alt begyndte at gå galt for japanerne. Vejret skiftede retning, og Kimuras langsomt bevægende taskforce blev set af et allieret spejderfly. Da de allierede bombefly og PT-både var færdige med deres arbejde den 3. marts, havde Kimura mistet alle otte transporter og fire af sine otte destroyere.

- Samuel Eliot Morison, Breaking the Bismarcks Barrier, s. 60

. fly og PT'er udførte den sygdommelige forretning med at dræbe overlevende i både, flåder eller vrag. Kæmpere skød nådesløst noget på overfladen . PT'erne tændte deres kanoner og kastede dybdeafladninger mod de tre både, som med over hundrede mand om bord sank. Det var en uhyggelig opgave, men en militær nødvendighed, da japanske soldater ikke overgiver sig og inden for svømmeafstand fra kysten, kunne de ikke få lov til at lande og slutte sig til Lae-garnisonen.

De resterende ødelæggere med omkring 2.700 overlevende tropper haltede tilbage til Rabaul. Ifølge Morison risikerede japanerne ". aldrig mere en transport, der var større end en lille dalbane eller pram i farvande, der var skygget af amerikanske fly. Hans overvejede offensiv mod Wau døde borgerligt."